Ja nu har jag äntligen kommit till detta steget att försöka berätta om familjens vardag. Att vara ensamstående med egna diagnoser och 3 barn med olika diagnoser (2st med autism och 1 med ADHD).... Samt stackars Emilia (16år) UTAN diagnos   

Att bo ihop med dessa barn är det mest krävande för man vet aldrig vilken som är p å"bra" eller "dåligt" humör när man vaknar eller kommer från skolan/förskolan.... Det får man se ganska omgående.

Gabriel vill lyssna på musik, Filip är i behov att äta eller ta medicin och brakar loss på minsta lilla ljud eller beröring och ibland bara rasar allt ändå. Hugo är trött efter dagis och måste bara retas lite med Filip såklart.

Hem fort och stoppa i barnen nåt att äta och /eller mediciner (Jag försöker alltid ha med något att äta direkt i bilen som mellanmål bara för att dämpa det mesta av utbrotten)

Barnen slutar skolan/dagis kl 14:30-15:00 varje dag utom fredagar då skolbarnen är på fritids/dagis till 14:00...

Just nu jobbar jag bara 50% eftersom det var lite för mycket ilska och utbrott strax för jul med Filip. Vilket gjort att både han och jag är lite utmattade/stressade. Tyvärr är ju inte lov och ledigheter ALLTID bra, speciellt inte för oss med diagoser där samma rutiner dag ut och in betyder så mycket. Bara helgen kan vara väldigt oroande och stressande. Vi kämpar på med HAB LSS BUP och socialen för att få till en vardag som gör att vi kan komma in i rutiner och struktur ordentligt efter flytten. Många bitar som måste falla på plats innan vi kommer till ro igen. MEN DET KOMMER!

Emilia går på gymnasie i Västerås på livsmedelprogrammet. Så hennes dagar är långa, går hemifrån ca 6:20 till tåget och kommer hem mellan 16:30 och 17:30. Sen är det plugg, åta och sova som kommer i första hand i veckorna. När pojkarna är borta varannan helg så bara är vi. Inga måsten eller klocka som ringer. Det är vår "egentid" men förhoppningsvis kommer det bli varannan vecka tisdagar och torsdagar också. Hon tar ett stort ansvar och är hjälpsam hemma vid t.ex matlagning eller passa pojkarna om jag ska tvätta, duscha eller likande. Så hon behöver uppskattning och få vara mammas "lilla" dotter ibland   

Hästarna har jag i Norberg ca 1,5 mil från mig hos mamma. Jag har hela stallet själv till mina 3 hästar just nu. Finns plats för 5 totalt. Mamma hjälper mig på morgonen med fodring och utsläpp. Så jag behöver inte dra upp barnen extra tidigt bara för att hinna med hästarna innan skola och jobb. Sen åker vi dit på eftermiddag/kvällen och fixar och trixar. Ibland kan det kännas stressande att få med barnen till stallet om dom är trötta/vill inte men om det skulle krisa så hjälper mamma mig även på kvällen, MEN den energi och återhämtning som hästarna ger mig skulle jag aldrig kunna överge för någonting. Jag tror inte jag skulle sitta och skriva här idag om inte jag haft hästarna när det varit och är som jobbigast. Bara att åka dit och mocka fodra och släppa in dom tar bort så mycket stress och tankar. Då är det bara DOM! Deras blickar, nosande och gnägg gör en glad. Dom ser och känner av exakt hur jag mår. Är jag arg/ledsen så tittar och följer dom mig med blicken hela tiden. Puffar med mulen lite försiktigt. Eller lägger huvudet mot min axel. Är man glad och uppåt så sprallar och busar dom. Försöker kanske gå förbi boxen på väg in eller sno en extra morot eller ett äpple... Deras energi är GULDVÄRT! Jag lever idag för att dom fanns och finns där när det är svart och nere   

Jaha det var lite om oss... Jag ska försöka ordna lite bilder sen. Hoppas att ni vill ta del av vår "KNASFAMILJ" !

Hörs och syns förhoppningsvis inom kort